Asså jag vet...nystarten brukar infinna sig vid årsskiftet. Nu har nästan en hel månad passerat sedan nyårsafton. Men jag fick ingen riktig feeling för nystart då. Jag brukar oftast känna mig upprymd och förväntansfull inför det nya. Att få skriva 2021 istället för 2020 känns mer som en befrielse från något än en förväntan på något härligt och nytt. Jag vill åt den där känslan, som sitter i sedan skolåldern, inför kanske främst höstterminen. Då alla varit lediga och kommer tillbaka med lite solbränna, nya kläder, kanske ny frisyr (ytligt, jag vet, men ändå) och får samlas igen för att starta nya läroböcker och prata om vad som hänt under lovet. Under min skoltid fick vi klä in skolböckerna i omslagspapper och inta nya anteckningsböcker att skriva i. Bokstavligen samlas för att vända blad och utforska något nytt.
Kanske var det därför min känsla för nystart började smyga sig på först vid barnens skolstart? Kanske var det också för att jag under hela december och halva januari levt i en bubbla där all min energi gått åt att ta hand om vår ljuvliga, men ack så krävande labradorvalp? Att ha valp är som att bli småbarnsförälder på nytt för er som känner igen den känslan. Ingen sömn, noll egen tid och en annan individs behov, som går före dina egna 24 timmar om dygnet. Puh!
Valpen har blivit större och sköter sig mer och mer själv (ja, så mycket en hund nu kan sköta sig själv...), så det gör nog också att jag kunnat ta tillbaka mig själv och hitta till känslan av nystart.
Det är ju också ett speciellt år vi gått igenom. Men det jag känner (eller inte känner) grundar sig inte bara i det. Jag har varit ledig mycket det senaste året. Läst på universitetet och gått min coachutbildning. Hela tiden fyllt på med nya kunskaper och god energi. Fått nya insikter och utvecklats som människa. På det stora hela blivit mer trygg i mig själv. Så skönt och en härlig känsla av frihet har infunnit sig. Jag har kunnat ta en dag i taget och varit trygg i att jag är på rätt väg. Har inte känt någon oro alls nästan, mest förväntan och nyfikenhet. 2020 har på många sätt varit ett väldigt bra år för mig. Kan det vara därför? Att jag inte behövde en nystart på samma sätt i år? Jag är på en bra plats i livet och känner ingen stress eller press på att "behöva" starta på nytt. Det har jag redan gjort - jag är ju mitt uppe i mitt nya och rätta jag!
Samtidigt är jag rädd och har lite ångest över det nya året tror jag. En rädsla för att det här nya härliga sättet jag lever på kommer att förändras till det sämre under det här året. Att jag nu måste gå tillbaka till att trycka in mig själv i en form där jag inte kan vara mig själv fullt ut. Att jag på något sätt kommer att bli tvingad att anpassa mig och rätta in mig i ledet igen med t ex ett "riktigt" jobb. Den berömda Miss Tvivel kom och knackade på dörren med full kraft under jul och nyårsledigheten. Hon väckte frågor om varför jag tror att detta nya liv jag skapat för mig själv kommer att hålla och påminde mig om att allt roligt faktiskt ju tar slut någon gång och "allvaret" kommer att infinna sig igen. Saker som "Dagens id kvällens frid." tjatade hon om. Om att jobba hårt, så kommer belöningen sen. Att kämpa.
Nä, vet ni vad, jag har lagt det tänket och levnadssättet bakom mig! Jag kan själv sätta ramar och skapa förutsättningar för hur jag vill leva mitt liv. Min nystart blir att hämta hem mig själv igen och bygga vidare på det jag börjat skapa.
Så är detta som Miss Tvivel får mig att fundera kring verkligheten eller är det en verklighet, som jag bara skapat inne i mitt huvud? Jag och säkert flera med mig fastnar ibland i knasiga tankebanor nu när många av oss har så mycket tid för reflektion. Inser ju nu när jag skriver att jag jobbat hårt den senaste tiden med att hitta på en verklighet i mitt huvud. En verklighet som inte stämmer överens med hur allt är egentligen. Jag får mig själv att tro att jag inte förtjänar att ha en stimulerande och roligt tillvaro där jag utvecklas och mår bra. Att den ju måste ta slut snart. Kanske finns där också en föreställning om att jag inte förtjänar en nystart? Så kan det vara.
Jag placerar mig själv i offerrollen. Ingen rolig plats att vara på. Dags att ta mig ur den nu! Två steg framåt kan följas av ett steg tillbaka, brukar jag säga. Sedan får vi ta några steg framåt igen. För att vi vill och kan.
En lite sen nyårsnystart blir för mig istället en omstart till något jag vet innerst inne att jag visst förtjänar och har modet att genomföra!
Comments