Varför svänger så många ner för backen här mellan husen? Det är väl ingen bra cykelväg där nere vid vattnet? Jag cyklar vidare uppför backen på min elcykel. Dag ut och dag in. Tänker tanken (många gånger) att jag kanske skulle prova den där andra vägen jag också. Så idag, påväg till jobbet, svängde jag efter en cykel. Ditåt. Ned mot vattnet. Det visade sig vara en helt okej cykelväg. Mer än helt okej. Den vägen var dessutom kortare.
Att det skulle ta så lång tid för mig att cykla en annan väg. Prova en ny väg. Jag vill gärna tro att jag är nyfiken och öppen för nya möjligheter. Det kan visserligen ta ett tag innan jag tar steget och provar något nytt. Nåväl. Ett ganska långt tag. Ibland. Oftast?
Jag gjorde ett personlighetstest för någon vecka sedan. Delen om min förändrings-benägenhet visade detta resultat:
Uppskattar viss omväxling men tycker också om vanor
Tycker om att då och då prova på nya saker
Stämmer rätt bra. Fast det värdera väl högre att vara mer förändringsbenägen än så? Varför det? Jag skulle kanske svängt ner till den där andra cykelvägen tidigare. Fattar ju det nu. Min väg kändes som ett bättre alternativ - just då. En stor bred väg som jag kände till väl. Hade ju cyklat där så många gånger. Ett tryggt val. Är det sämre? Att tycka om vanor? Jag svängde ner på den nya vägen när jag kände mig redo. Behövde mer tid. Innan jag bestämde mig för att prova nåt nytt.
Är i någon form av vägskäl nu. Ett par av mina uppdrag är påväg att ta slut. Bör jag vara kvar? Förlänga? Eller bör jag leta efter något nytt? (Tycker ju tydligen om viss omväxling ändå, enligt testet...). Lyft frågan med en av mina uppdragsgivare. De vill gärna ha mig kvar. Smickrande. Fast det var ju "bättre" att vilja prova något nytt? Eller? När vår dialog sedan fortsatte sa något klokt. Att vi kan fölänga uppdraget, men en lite kortare period. Så gör vi en avjstämning hur läget är då. Om några månader. Bra för dem. Bra för mig. En förändring, fast ändå tryggt. Det ger mig mer tid.
Det som ställer till det för mig är att jag värderar. Jag tycker att jag egentligen borde vara på något annat sätt. Eller agera annorlunda. Att jag ska vara eller göra bättre. Alltså det som någon annan bestämt är bättre. Som värderas högre av omgivningen. Har jag fått för mig i alla fall. För vem bestämmer det egentligen? Att det är bättre att vara mer förändrings-benägen. Precis som att det är bättre att vara social, extrovert och utåtriktad. Att kunna mingla och ha en stor bekantskapskrets - det är en nödvändighet för överlevnad. Jag är introvert. Trivs att umgås i mindre sammanhang. Ha samtal med en mindre grupp människor. Behöver inte vara i centrum, men är gärna med och diskuterar och fattar beslut. Lyssnar mest. Pratar när jag har något viktigt att säga.
Båda sorters personligheter behövs. Jag vet ju det. Såklart. Vore trist och inte så utvecklande om alla var lika och tänkte/betedde sig likadant. Har också lärt mig tycka bättre om den jag är. I takt med en växande livs- och yrkesserfarenhet. Det skaver dock, allt som oftast, det där att vilja vara "allt det där jag inte är". Allt som oftast sköljer också en oerhörd lättnad över mig. En varm förnimmelse i magen som sprider sig i hela kroppen. När jag kommer på att jag behöver faktiskt inte alls bry mig om vad andra tycker. Då menar jag inte detsamma som att inte visa respekt eller omtanke för min omgivning. Nä, utan, alla får tycka som de vill. Jag är bra som jag är oavsett andras åsikt om hur en bör vara/bete sig/se ut/agera.
Den insikten är underbart härlig!