En knackning på min sovrumsdörr. Min dotter tittar försiktigt in genom dörrspringan.
- Varför knackar du?, frågar jag.
- Är du vaken?, blir hennes svar.
- Va? Nä! Vad är klockan?, undrar jag nyvaket.
-Tjugo i elva, säger hon, samtidigt som hon kliver in i rummet.
Så hör jag att min son kommer ut i köket utanför mitt rum. Även han kommer in. Happy viftar intensivt på svansen och lägger tassarna över min mage. Äntligen har matte vaknat!
Vilken sovmorgon! Underbart skönt. Och vilket härligt uppvaknande. Gudarna ska veta att det alltid är tvärtom i ett hushåll med två tonåringar. Jag som väcker dem och får tjata på (i alla fall den ena) att gå upp.
Som jag behövde denna sovmorgon. Det var väldigt längesedan jag sov såhär länge i sträck. Jag är trött. I kroppen och knoppen. Gör mitt bästa för att räcka till och är noga med min återhämtning. Jobbar inte för många timmar, men kanske en smula för intensivt när jag väl är på jobb. Hänger mig åt mina uppdrag och vill prestera på topp (För att få vara kvar? För rädslan att inte få nya uppdrag?). Hjärna och hjärta går på högvarv för jag vill så mycket, för att visa att jag "kan" och för att stötta upp de människor jag jobbar med på allra bästa sätt.
Väl hemma så fortsätter mitt stöttande av människor. Mina allra finaste, härligaste ungar...ungdomar. Det är stor press på dem i den här perioden av livet. Att leva upp till både krav från skola och hur "allt ska vara" är inte det lättaste som tonåring. Försöker vara deras trygga punkt och stöttepelare.
Sedan en tid tillbaka har behov av stöd ökat hos min mamma. Det är en förvirring och oro som växer inom henne. Hon, som alltid funnits där för mig, behöver nu mitt stöd och trygghet. Omvända roller. Fint att kunna finnas till. Samtidigt en sorg att se hennes förändring och att hon inte klarar sig själv på samma sätt som förut.
Livets gång. Vi tar hand om varandra i olika faser i livet. Min mamma har alltid skojat om att "slita ut en generation i taget". Det ligger mycket sanning i det, även om det kanske låter lite hårt. Kanske är just det jag försöker komma runt. Att inte slita ut mig och ändå kunna räcka till. En knepig balansgång. Behöver ständigt påminna mig själv om att (som så ofta i mitt liv) sätta mina behov först. Som att vila, äta bra, jogga, ha kul, göra ingenting, yoga, trivas...
En till individ som, även han, behöver mig är Happy, min lurviga, mysiga hundkompis. Han finns alltid där vid min sida. Vi har som mysigast tillsammans när han får lufsa fritt på en skogspromenad och som roligast när vi tränar tillsammans. Just nu är fokus på apportering och specialsök. Svårt att inte hamna i prestation för mig. Att inte tänka nästa steg. Att vi ska tävla och bli bäst typ. Men jag märker på Happy när jag är för seriös (tråkig?) i träningen. Han gör som jag säger, men ser lite olycklig ut. Om jag är lättsam (rolig?) när vi tränar, så blir han direkt mycket mer öppen och glad. Han är alltid väldigt inkännande och blir min indikator på när jag är i balans och inte.
Tror Happy är den, som mest, hjälper mig att räcka till just nu!