Jag är ett fan av planering, struktur, förutsägbarhet, kontroll och sånt där som jag tycker gör att jag får bättre koll på tillvaron liksom. Detta är ju en fantastisk egenskap och tillgång som jag har. Men som det mesta i livet, så behöver det finnas en balans.
Nu drog, som bekant för er som blev drabbade i södra Sverige, ett gigantiskt snöoväder in över oss. Över mig och min kontrollerade tillvaro och ställde många saker på ända. Min första reaktion var - vad kul med snö! Jag älskar vintern! Jag var ute och pulsade i snön med min hund (fick faktiskt med mig min tonåring också på en tur) och njöt av att känna mig levande i snörusk, vitt fint landskap och att klä mig i underställ, täckbyxor, tjock vinterjacka, mössa, vantar och kängor. Detta var under min ledighet ska tilläggas.
Sen kom vardagen.
Måndag, skola, jobb, förväntningar, press på att leverera, leva upp till andras förväntningar...allt det där slog ned som en bomb i min vintriga-känna-mig- levande tillvaro igår. Hanterade det ändå bra, tog det säkra före det osäkra, jobbade hemifrån i den mån det gick. Vi är ju ändå vana vid online möte vid det här laget. Så ringer dottern från skolan...hon har stukat foten. Avbryta onlinemöte, pulsa i snön till skolan, hunden i släptåg, få hem haltande dotter, linda foten, is, högläge (expert på detta sedan basketlivet). Tillbaka till datorn - åh vilken ängel till leverantör, har spelat in en video på det jag missade av presentationen.
Allt uppstyrt igen för någon mer timmes jobb.
Jag pressar på och kämpar (gillar varken det ordet eller det som ordet gör med mig!) mig igenom dagen - glömmer äta och lägger mitt fokus på alla andra utom mig själv. Känner mig så tom i skallen och får inte ordning på tankarna alls. Håller jag på att bli knäpp? (Att det är en stressad tillvaro, brist på näringsintag och ett allmänt kaos som påverkar min koncentrationsförmåga är inget jag reflekterar över där och då.)
Stupar i säng på kvällen och när jag vaknar på morgonen idag känner jag mig ändå utvilad och redo för att ta mig in till kontoret. Duschar, fixar, förbereder. Dottern likaså. Tills vi båda inser att det går ju inte. Hon kommer inte kunna ta sig till skolan med lindad fot på kryckor genom detta snömodd väder. HELT oplogade gator...och bilen går inte att komma ut med trots att jag ändå skottat fram den - det är ju helt okörbart på parkeringsuppfarten och på gatorna i förorten vi bor i. Vi kapitulerar, både dottern och jag. Hon under gråt och jag med en sammanbiten min och en frustration inombords över att inte kunna "lösa problemet".
Tar nya tag i vardagen.
Tänker om - planerar om - det får bli en till dag hemifrån idag då. Som igår, online går ju rätt bra ändå. Av olika anledningar går det inte att få till hemarbete just idag med det som var inplanerat. Blir frustrerad först. Arg. Besviken. Ledsen. Känner mig misslyckad. Allt det där som oftast dyker upp först i mitt huvud. Jag-är-sämst-och-duger-inte-till-någonting-tankarna.
Men så vänder det...jag TÄNKER annorlunda. Tänk om det är menat att jag ska ta den här dagen och använda den till något annat. Jobb i och för sig. Allt det där "obetalda" jobbet som jag behöver göra som egenföretagare. Jag har lagt det på hög i veckor - fakturor som ska betalas, nytt bankkort som ska läggas in hos leverantörer, bank som ska kontaktas, mail att gå igenom, skatteverket, m.m. m.m.
Och när det är gjort - då kanske jag faktiskt behöver ta det lite lugnt och kanske ta hand om mig själv lite. Tänk om det faktiskt var meningen att jag inte skulle kunna ta mig till kontoret idag heller. Att jag behöver vara hemma, att "universum" gav mig så många tecken som jag inte såg...fast tillslut förstod jag. Så himla skönt att landa i den här känslan av att det faktiskt är okej att inte kontrollera allt hela tiden (som jag tror att jag gör, men inget går ju att kontrollera egentligen).
Jag får stanna upp mitt i vardagen och ANDAS!
Tack för insikten trots att jag var enormt trög tills den landade i mig till slut. Tack!