"And we will do this in English, no? Yes offcourse we'll do that!"
Va? På engelska? Vänta, vad? Mina bilder är ju på svenska. Har alla förberett sitt på engelska? Det var ju hundra år sedan jag gjorde en presentation på engelska. Vad har jag för text på bilderna? Personalhandboken. Kommer inte ens ihåg vad anställningsavtal heter, eller friskvård, finns det ens på engelska? Jag får säga att jag inte är förberedd. Men jag kommer framstå som totalt inkompetent om jag inte ens vet de enkla termerna på engelska. Innehåll, vad heter ens det? De kommer inte att vilja ha mig kvar efter de hört min presentation idag så...jag får avsluta mitt uppdrag här. Fan, de kommer ge mig sämst rekommendationer och jag kommer aldrig mer få några uppdrag som HR konsult. Det är kört! Nä, okej, VD:n verkar inte ha en flawless engelska. Jag får lyssna på de andra också, när de pratar snart. De kanske inte heller är så bra. Andra verkar ha sina bilder på svenska också. Vad massa text de har på bilderna - hela uppsatser. Jag har ju i alla fall bilder med ikoner och animering - lite roligare att kolla på. Content - så heter det, innehåll. Employment Contract. Just ja! Anställningsavtal. Men vad sjutton heter Friskvård? Jag tar hjälp av "publiken" och inleder med att jag inte var förberedd, så blir det lite avslappnat och bra. Jag kan ju i alla fall prata mycket bättre engelska än alla hittills. Puh! Det här ska nog ordna sig.
Önskar att jag kunnat fortsätta skriva att det verkligen gick bra. Att jag lite snyggt inledde med att jag inte var beredd på att göra detta på engelska och att det flöt på perfekt trots allt. Så blev det inte. Den där osäkerheten som jag byggt upp i mina tankar sipprade igenom i takt med att jag började prata och fick allas uppmärksamhet. Jag fumlade med datorn, min fina animering hakade upp sig. Sånt som jag hanterat många gånger tidigare utan problem byggde denna gång på oron inom mig. Och som ett brev på posten kom de hettande kinderna och vetskapen om att jag med allra största sannolikhet såg ut som en tomat i ansiktet just nu. Med mer än halva presentationen kvar. Kände mig SÄMST! Fortsatte trots allt och framförde det jag skulle. Inom mig ville jag bara försvinna ned under bordet och gömma mig. Krypa längs golvet och FLY ut genom dörren.
Det var längesen jag kände mig så sämst och att det läckte ut i form av rodnad i ansiktet. Säkert 15 år sedan. Vad var det som hände egentligen? Ja, en orsak var ju såklart att jag verkligen blev tagen off guard av att allt plötsligt skulle presenteras på engelska. Men det borde ju inte vara ett problem. Jag menar, engelska är ju något alla, mer eller mindre, behärskar i dagens arbetsliv. Så även jag. Egentligen var det väl för att jag inte hade kontroll. Den dagen funkade inte det. Jag skulle hantera något "på volley" inför en grupp människor som jag inte kände och som inte kände till mig så väl. Jag hade liksom inget eller ingen att luta mig mot. Kände mig ensam och övergiven. Misslyckad. Och sämst!
Visst, jag hade gjort en presentation förut för detta företaget. Då framme vid ett podium i ett större konferensrum. Jag var nervös då också, men det gick galant. Vi körde då på det språk jag förberett mig på och inramningen var mer likt det jag föreställt mig - ett kort föredrag om ett ämne jag kunde för en lagom stor publik. Den dagen kände jag mig inte trängd trots att jag innerst inne var rätt osäker och tänkte att publiken säkert tyckte jag var sämst. Det där är ju vanliga tankar som snurrar i mitt huvud. Jag är van vid det och har lärt mig hantera dem. Eftersom jag också innerst inne vet att det inte stämmer. Det är tankar, som oftast inte stämmer överens med verkligheten.
Efter mitt misslyckande hörde jag mig själv ursäkta min något förvirrade presentation (menade mitt röda ansikte, men det sa jag inte) med att mitt kontrollbehov blev rubbat av att jag inte visste att det var engelska som gällde. Säkert till fem olika personer. Jag skämdes. Mitt 25-åriga jag hade tappat humöret resten av den dagen. Hade ältat detta i veckor och jag hade slagit hårt på mig själv, dagligen, för att jag var så...sämst! Idag kan jag ändå släppa det och acceptera att det hände. Jag hade jättetrevligt med alla medarbetare på det här bolaget resten av eftermiddagen. Än så länge har de inte heller avslutat mitt uppdrag.
Vill dela med mig av min upplevelse och mitt "misslyckande" då vi oftast bara delar våra framgångar och positiva upplevelser. Jag har även delat med mig av vad som hände till mina barn (ungdomar!). Så de får med sig att även en gammal mamma med hundra års erfarenhet i arbetslivet kan stå framför en publik och bli röd som en tomat. Det händer! Och det är inget att skämmas för (lögn!, för jag skäms ju nu när jag skriver det). Jag vill bjuda på mig själv, visa att även solen har fläckar...
Vill inte framstå som "den perfekta" jag ofta fått höra att jag verkar vara. Eller korrekta kanske är mer rätt - "den korrekta". Lika lite som jag är den perfekta mamman är jag inte heller den perfekta HR konsulten eller perfekta människan. Vi gör alla misstag och tur är väl det! Ibland syns vår osäkerhet utanpå, oftast gömmer vi den inom oss.
Låt oss dela fler misslyckanden och vara mer operfekta!