Magi eller bra rutin?

Vaknar. Ganska trött. En känsla av ovisshet. Meningslöshet? Fortsätter. Tar mig upp ur sängen. Sätter på kaffe. Ger Happy mat. Rullar ut yogamattan. Sätter igång en "morgonyoga" på Youtube. I takt med de små, mjuka rörelserna vaknar kroppen. Andas. Tankarna igen. Släpp dem och fokusera på andningen. Det funkar! Hittar ro i sinnet. Efter en stunds meditation rullar jag ihop mattan igen. Tar med mig Happy ut på morgonpromenaden. Härlig sommarvärme och sol omger oss. Ändå något som skaver. Ovisshet, frågor jag inte har svar på. Den där känslan av meningslöshet. Går in. Fortsätter min rutin. Frukost på balkongen. Kaffe. Älskar morgonkaffet! Lugn och ro en stund. Semester ändå. Väcker dottern. Ser hennes fläkt som är trasig. En uns av irritation. Försöker fixa den. Går sådär...skruvar, tejpar. Mer irritation. Börjar bli "stressad". Snart lunch (känns det som). Behöver ut på långpromenad. Vill springa. Kan inte. Ont i höften. Fan! Jävla fläkt! Lagar efter bästa förmåga. Irritationen tar fäste i mig. Har svårt att kontrollera den. Jävla morgonyoga och rutiner funkar inte! Frustrationen bubblar ju upp ändå. Svär och mumlar för mig själv. Offerkofta på! Tar med mig klagan ut på promenaden. Släpper fram tårarna i skogen. Frustrationen är en sorg. Sorg över dåtid och allt som inte blev som jag önskat. Skönt att släppa ut en del av allt frustrerat och irriterat i tårarna. Fortsätter gå. Ska gå långt. Om jag nu inte kan springa ska jag banne mig gå mig svettig och trött. Varmt idag! Går i min egen bubbla. Ser mest marken. Och Happy. Han traskar på med sin irriterade matte. En trogen följare oavsett känsla. Bästa! Får upp en ramsa i mitt huvud. Steg - And into the - steg - forest I - steg - go - steg - to loose my - steg - mind and - steg - find my - steg - soul! Och, ja, magi och skogens kraft eller envishet och rutiner. Eller lite av varje? Vilket som, så tittar jag tillslut upp från marken. Ser skogen omkring mig. Mitt tunnelseende släpper. Jag ler mot Happy. Andas lite lättare. Njuter av solen. Sorgen finns kvar. Dåtiden kan jag inte göra något åt! Bara tiden som är framför mig kan jag påverka. Rutiner, som jag i frustrationen spottade på och tyckte "ändå inte hjälper" fortsätter jag med. De hjälper mig hitta tillbaka till mig själv. Jag vet ju det.