"Jag ska skita i vad andra tycker om mig!

...eller vad jag tror att andra tycker om mig, menar jag!", säger en av mina kloka kurskamrater.

Ja, tänker jag, det är precis det jag också behöver göra. De där tankarna som snurrar i mitt huvud om att andra tycker att jag är dålig/konstig/ful/löjlig/ patetisk/korkad/osmaklig/misslyckad när jag gör eller säger något är ju...just det...bra tankar. Ingen sanning. De begränsar mig och får mig att känna att jag inte duger. I min egen jämförelse med andra. Gör mig rädd. Rädd för att misslyckas. För att inte passa in. För att bli avvisad. Gör att jag inte vågar. Jag är bara så jäkla trött på det där tänket. På jämförandet. Att jag nedvärderar mig själv. Jag vet inte ens om det stämmer - det som jag tror att andra tänker om mig! Va sjutton ska jag då bry mig om det för? Lätt att förstå rent logiskt, svårare att känna och tro på från hjärtat.


Vi sitter och pratar på Zoom, jag och tre kloka kvinnor. Ett fint och givande samtal, som kretsar kring vad vi behöver släppa taget om. Vad vi behöver skala av för att kunna vara mer i vårt sanna jag. För att få igång våra företag och nå ut till kunder med vårt unika bidrag. Inför mötet har vi gjort en meditation. Vi har åkt på en flygtur med en luftballong. Innan avfärd har vi kastat onödig last, som begränsar oss, över bord. Jag har slängt säckar med bland annat tvivel och nedvärderande tankar om mig själv. Människor som inte ger mig energi har också snällt fått vänta på marken. Väldigt skönt och befriande när jag flög där i himlen utan laster som tyngde mig! Jag satte mig på toppen av ballongen för en stund och njöt av turen. Den där känslan av lätthet och att få känna mig värdefull (på riktigt) för en stund behöver jag påminna mig om. Det är en meditation jag kommer att återvända till. Jag vill ta med den känslan mer i mitt vardagliga liv.


Under vårt samtal kommer känslorna ikapp mig. Med de här kvinnorna känner jag mig trygg och kan vara helt öppen. Jag vågar vara sårbar. När frågan kommer om vad jag behöver släppa taget om och vad jag vill göra för att nå ut till fler kunder, så kommer tårarna. De kommer från frustrationen över att hela tiden hamna i prestation och jämförelse. Tron om att jag behöver övertyga andra att jag är bra genom att göra något bra. Det räcker inte med att bara vara jag. Då låser det sig inom mig. Jag hörsammar att det kommer många "duktiga" svar i huvudet, men de känns varken roliga eller förankrade i kroppen. Min tro är att om jag inte gör mina tråkiga och jobbiga aktiviteter, så når jag inte mina mål.


Fast inget av det jag genomfört det senaste halvåret skulle hänt om jag suttit fast i min gamla trosföreställning om att jag, för att komma dit jag vill, behöver kämpa hårt. Att det ska helst vara asjobbigt och lite tråkigt. Så sanningen är egentligen den motsatta! Att mestadels göra aktiviteter som är lustfyllda och agera utifrån de svar som kommer inifrån mig, mitt unika jag, kommer att ta mig dit jag ska och behöver vara. Jag har själv ju bevisat det för mig själv. Jag tar bättre och bättre hand om mig själv och omger mig med kloka människor, som ger mig energi och mod. Ett steg i taget tar jag mig mot mina mål.


När tvivlet kommer ikapp behöver jag hjälp att våga tro mitt unika bidrag och vad jag ska göra med det. Min förmåga att lyssna in och vägleda människor. Att tro på sin egen förmåga. Att ta beslut som är bra för dem. Att våga gå sin egen väg. Att ha roligt. Att se det fina som omger dem. Att acceptera att allt inte är en dans på rosor jämt och att det är helt okej. Att våga be om hjälp.


Idag fick jag hjälp att ta mig tillbaka till tron på allt det där, som jag vet att jag också kan och vill - när jag ger mig utrymme att sväva i min luftballong!





36 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla