Stress och press. Vanligt förekommande i vårt samhälle. Det är bra att "lyckas" i livet. Inte någon nyhet för oss. Att göra bra saker är att vara "lyckad".
Ibland när jag tittar på min hund, Happy, så tänker jag att han har ju inget behov av att "lyckas". Han bara är. Lika glad varje morgon när han vaknar. Oroar sig inte för vad någon ska tycka om honom. Han kör sitt race. Sover när han behöver, äter när maten serveras. Är busig när han känner för det. Han vill ju bara ha roligt! (Sen vet han såklart vad belöning är. Om han gör som matte säger, så får han godis.) För mig är han en daglig påminnelse om hur viktigt det är att bara hänga och ta det lugnt eller strosa runt i skogen utan något speciellt mål. Han hjälper mig att ta paus och balansera presteraren.
Att sätta mål och prestera är ju bra. Absolut. Det är en bra egenskap att kunna prestera på topp när det krävs. Bra att ha förmågan att ta sig an och genomföra utmanande uppgifter/projekt. Att vara uthållig, leverera i tid och jobba på även när det känns tråkigt och alldeles för svårt. Skönt att ha tagit i lite extra och gett sig sjutton på att "det här ska jag klara av" och att sedan lyckas gå i mål. Det ger en väldig tillfredsställelse och belöningen gör att vi mår bra. Dopaminet flödar från hjärnans belöningssystem. Det här vet vi ju.
Vi vet också att stress och press kan leda till prestationsångest och ohälsa om vi inte hittar en sund balans mellan prestation och vila. Jag har alltid haft en pigg och alert "presterare" inom mig. Den duktiga flickan har gått hand i hand med mig så länge jag kan minnas. Jag gillar henne för det mesta. Hon har ju tagit mig dit jag är idag. Med mitt "lyckade" liv - materiellt gott ställt och ekonomisk trygghet. Väldigt tacksam för det!
Någonstans "mitt i livet" började jag, som många andra, fundera över om det där välståndet och att hela tiden vara duktig är värt allt kämpande och slit. Vem tackar mig för det liksom? Jag konstaterade att mitt självförtroende alltid varit på topp och att min självkänsla var i botten. Det mesta jag tog mig an lyckades jag genomföra, men jag uppfattade bara mig själv som bra om jag presterade bra. När jag nådde mitt mål var jag bra. Nådde jag inte mitt mål var jag dålig - som människa. Inte värd något.
Insikten om att jag faktiskt kan vara bra genom att bara vara precis som jag är var ett uppvaknande! Det gjorde mig nyfiken på hur jag kunde stärka den där känslan. Hur kunde jag börja gilla mig själv ännu mer? Jag började utforska den jag är när jag inte presterar.
Till en början föraktade jag den lilla presteraren inom mig. Miss Perfect. Ville bli av med henne. Att hon bara gjorde att jag mådde dålig. Senare har jag förstått att hon, precis som alla andra delar av mig, är ju det som är jag. Tillsammans. Jag behöver balansera upp miss Perfect lite med de andra delarna av mig själv. Ge utrymme till mitt mer lekfulla och harmoniska jag. Henne har jag döpt till Vilda. Hon älskar oreda och följer aldrig deadlines - hon vill bara ha roligt och busa. Att hitta balansen mellan miss Perfect, Vilda och alla andra delar inom mig är en ständigt pågående process. Jag har blivit bättre på att balansera dem med livserfarenhet och träning.
Jag vill ju gärna dela med mig av verktyg och insikter kring denna balans. Till medmänniskor, coachingklienter och framför allt till mina barn. Det är tydligt att mina barn har ärvt mina superkraft att prestera och vara duktig. De har väldigt goda resultat i skolan till exempel. Samhället i stort belönar prestation i alla olika led. Betygen eldar på detta ännu mer - redan från tidig ålder. Alldeles för tidigt enligt mig. Jag försöker dela med mig av konkreta verktyg jag använt i min träning för att hitta balansen. Att leva som jag lär är ju såklart ett sätt att överföra goda vanor. Som vi vet är det ofta lättare sagt än gjort. I veckan har vi pratat mycket om känslorna oro och otillräcklighet som föds ur prestationsångest över alla läxor och prov som radats upp i skolan den närmaste tiden. Och så har vi har prioriterat med hjälp av fyrfältaren "Mindre viktigt/Viktigt/Bråttom/Mindre Bråttom". Skriv ned allt som "måste" göras på en lång lista och dela sedan i det i de olika fälten för att få en bättre överblick och faktiskt kunna ta bort saker som inte behöver göras precis just nu. De parkerar vi i garaget ett tag! Det har lättat oron något.
I gengäld lär barnen mig att ha roligt och släppa på miss Perfect emellanåt. Kanske mer när de var små då jag lekte tillsammans med dem och busade runt här hemma eller smet från disk och tvätt för att gå till en lekpark eller åka pulka. Även idag kommer det med kloka insikter och frågor som får mig att tänka om och tänka nytt. Vi lär oss av varandra!
Mitt viktigaste och mest värdefulla verktyg är att skriva. Skriva när jag mår skit. Skriva när jag mår bra. Skriva bara för att skriva. Skriva för andra. Skriva för mig själv. Skriva när jag har tid. Skriva när jag inte har tid. Bara skriva. Så det blev dagens verktyg som påminde om och delade med min dotter. Nu vill hon ha en skrivbok med en framsida hon kan måla något på. Såklart! Hon finner ro i att teckna och måla. En konstnärssjäl. Det är en värdefull nyckel och ventil till hennes balans. En nyckel jag vill hjälpa henne behålla!
Här hemma har vi ju också Happy, som påminner oss om att ta det lugnt. Han känner alltid om någon av oss är orolig eller ledsen och kommer och lägger sig bredvid för att hjälpa oss balansera upp vår oro. Att klappa honom och känna hans värme dämpar oro och ångest. En unik förmåga som hundar har.
Så ser det ut hemma hos oss. Hoppas det kan ge insikter till ditt liv. Vad behöver du och vad är din unika nyckel som gör att du hittar tillbaka till balans och kanske dämpa din presterare?
Comments