Vill inte!

Min kloka yogafröken säger att vi behöver vänta in själen när vi färdats långt på jordklotet. Kroppen reser snabbt, men själen hänger inte med. Detta härstammar från indianerna – de tar det lugnt och sätter sig till ro efter en långresa för att låta själen hinna ifatt. Kanske därför jag känner mig så rastlös, förvirrad och besviken just nu? För att min själ inte är i fas med mig. Jag känner mig som ett litet obstinat barn, som stampar med foten och skriker “Vill inte!”.

Visst, mitt vuxna jag vet att en resa eller semester alltid har ett slut. Jag vet även att jag är känslig för förändringar och att jag inte tycker om avslut. Och att tidsomställningen gör mig känslosam. Vi har bara varit hemma i mindre än två dygn. Ta det lugnt, tänker jag till mig själv, det tar ett tag att komma i fas och själen kommer ifatt så småningom. Jag vet ju det. Fast det känns lite extra knas den här gången. Och jag funderar på varför. Ett skäl är att jag inte hade någon att komma hem till. Alla mina närmaste var ju med på resan. Mina barn, deras pappa och mina föräldrar (förlåt brorsan, jag vet, du var inte med!). Ett annat skäl är att min kropp och knopp trivs i värmen och att jag behövde det lugna tempot. Jag behövde en paus från alla måsten och jag behövde vara glada semestermamman med mina barn. Kan också tänka mig att det faktum att det bara fanns klara, enkla, kortsiktiga mål att uppnå gjorde mig gott. Som att ta oss från storstad till strand, från hotellrummet till frukost eller från poolen till shoppingcentrat. Har bara varit Ninjamamman max två gånger på hela resan! Jag behövde befinna mig i mitt mellanrum. (Också något min yogafröken fått mig att inse värdet av – att tillåta sig att stanna upp emellanåt.) Och jag är inte klar där, jag behöver vara där mer och en längre period. Det är därför jag känner mig frustrerad.

Jag vill inte! Vill inte tillbaka till stress-, tjat-, blek- och tråkvardagen. Jag vill vara brun, hänga i mina nya batikbrallor och svala linnen, vara barfota, ha saltvattenhår och ha mina små Buddhaörhängen i öronen. Vill fortsätta vara i en vardag där det mest negativa aldrig blir mer än myggbett som kliar, sandflugor som bits, sand som skaver innanför bikinibrallan eller att pannkakorna är slut på frukostrestaurangen. Där de svåraste valen är vilken sarrong jag ska ta till stranden, om jag ska beställa fisk- eller grönsakscurry eller om vi ska ta en promenad till byn på förmiddagen eller eftermiddagen idag.

Jag vill få fotmassage på stranden och dricka chocolate-banana milkshake till mellis!

Kanske kommer jag att hitta utrymme för små stunder av mellanrum i Sverige-vardagen också? Kanske uppskattar jag ändå att vara hemma litegrann? Det är t ex skönt att vattnet i kranen är drickbart, att det är tyst inomhus när vi ska sova – utan det ständigt surrande AC aggregatet och att toalettstolen faktiskt är hel, ren och torr. Kanske hittar jag fler saker att uppskatta här hemma? Snart, när själen hunnit ikapp mig.

4 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla