Min hund är magsjuk. Sjukt jobbigt. För oss båda, fast på olika sätt. För mig för att jag inte får sova nog på nätterna. Då blir jag ingen trevlig människa och jag går omkring som i en dimma. Som om jag vore bakis, typ. En av dessa “bakisdagar” så gav jag mig friheten att ligga i soffan hela dagen och kolla på TV. Jag fastnade i serien Elitstyrkans hemligheter. Jag vet. Lite otippat kanske. Oavsett min inställning till våld, krig, specialstyrkor eller försvaret, så drogs jag med i detta beteendeexperiment och fascinerades av deltagarnas mod. De utmanade sina rädslor en efter en. Någon var höjdrädd och klättrade upp i ett 42 meter högt vindkraftverk för att fira sig ned. En annan hade vattenfobi (hade varit nära att drunkna som barn) och blev iknuffad i kallt, mörkt vatten för att sedan simma under ett båtskrov och lösa diverse uppgifter.
De flesta klarade av sina utmaningar. Sjukt modigt. Tänker på min egen klaustrofobi. Blir kallsvettig av bara tanken att behöva utmana den rädslan. Samtidigt blir jag nyfiken på hur det skulle kännas att komma ut på andra sidan. Att övervinna rädslan. För det är bara ett tankespöke. Jag dör ju inte om jag blir inlåst på en trång toa som går i baklås eller om jag blir fast i en hiss, som stannat mellan två våningar. Det känns ju bara så. Tanken, som blir en känsla. En annan tanke, en annan känsla.
Fortsatt i TV serien så blev deltagarna “förhörda” av instruktörerna, som höll i uttagningen. Där fick de berätta om hur de upplevde mötet med dessa tankespöken eller varför de agerat som de gjort i en viss situation t ex. Jag blev glatt överraskad när de välkomnade och uppmuntrade deltagare som visade sin sårbarhet. Tycker det var så fint att se muskulösa, “tuffa” och “hårda” vuxna män eller kontrollerade prestationsprinsessor visa sina känslor. De var så nedbrutna och trötta att de inte orkade hålla uppe sin fasad längre. “Vad skönt att gråta”, sa en av dem. “Jag gråter typ en gång var tredje år, och det är så skönt efteråt.”
I min närhet har jag sällan sett män gråta. Jag är inte van vid det. Önskar att alla våra känslor skulle vara mer accepterade. Hos alla. Glada och lyckliga ska vi helst vara. Ledsen och nedstämd är det bäst om vi inte är alls. Så lite som möjligt i alla fall. Och om vi måste, så gärna bakom stängda dörrar. Sorgligt egentligen. Hur de allra flesta av oss håller uppe en fasad, som vi lärt oss är “rätt” och “passande”. Hos mig hinner tanken ofta stoppa känslor, som är mindre passande. Tanken säger mig att den där känslan är inte okej just nu. Stoppa undan den. Folk kan ju tycka att du är konstig.Så sväljer jag gråten och blir tyst istället. Det är en rädsla hos mig, som jag vill komma över. Att oftare släppa på min fasad. Att låta fler av mina känslor få finnas och komma fram när de behöver. Utan att försöka kontrollera dem. Det är skönt när gråten får komma fram okontrollerad. Lika skönt som att skratta okontrollerat. Det gör vi ju (hoppas jag) oftare än en gång var tredje år.
Och det är ju inte så att känslor försvinner bara för att jag inte låter dem komma fram. De finns ju där. Jag kan inte kontrollera dem. Även om mina tankar tror det. Livet skulle bli både roligare och enklare om jag kunde släppa på bromsen lite oftare. Tränar på det. En fin liknelse, som jag fick med mig tidigare idag:
“Vi är ett helt slott av rum (och känslor) och så kanske vi begränsar vårt liv till att bara vara i ett fåtal av rummen.” Inte konstigt att livet känns tomt ibland. Hur många rum har du tillgång till? Vad begränsar dig att vara i och visa fler?
Foto av Andrea Piacquadio pexels.com