Min son säger ofta så: “Vem bryr sig?”. När han ska spela tuff och vara cool (han är åtta år). Det låter nonchalant och inte direkt trevligt och jag brukar svara honom att “Jag bryr mig!”. Och det gör jag. Bryr mig. Ibland undrar jag om jag bryr mig för mycket. Eller tar åt mig kanske, att jag bryr mig för mycket om vad andra tycker om mig. Det har jag gjort så länge jag kan minnas. Tankar som: “Hon ser arg ut – är hon sur för det jag sa igår på mötet?” “Undra vad han skulle tycka om jag åker bort nästa helg? Han vill nog inte att jag ska det.” “Hur ser jag ut i den här tröjan egentligen? Hon tycker säkert den är ful, gammal och noppig.” fladdrar ständigt runt i mitt huvud i ett konstant flöde.
Jag tänker ofta i första hand på vad andra skulle tycka och sätter min egen vilja och mitt eget behov i andra hand. Följden blir att jag inte grundar mina beslut på vad JAG vill eller känner utan på vad jag tror att andra vill att jag ska göra/känna/tycka. Inte alltid, men oftare än jag borde. För jag känner en tydlig skillnad när jag gör något som bara JAG vill – det känns bra i hela kroppen och knoppen är med fullt ut. Inga tvivel, inga tankar om vad jag tror att andra tycker. Jag är ett med mig själv. En skön känsla!
Att lyssna på mig själv och känna efter vad JAG vill är något jag tränar på. Träning ger färdighet och jag blir bättre. När jag är färdigövad kan ni komma och yoga med mig på min yogastudio i Australien, i Sydney vid Coogee beach. Det är min dröm.
När det gäller mina barn och att jag sätter deras behov före mina, det är en annan grej. Det gör jag såklart ofta. Jag har ju valt att vara förälder – de har inte valt mig. De är förstås en stor del av mitt liv och jag får ibland avstå det JAG vill göra för att hänga med dem. Det är så det är och så det ska vara. Och jag lär mig så mycket av dem. Som, till exempel, att inte bry mig lika mycket . Ska låta tanken “Vem bryr sig?” ta plats i mitt huvud lite oftare framöver. För, helt ärligt, vem bryr sig egentligen? Vi människor är ändå fullt upptagna med att fokusera på oss själva, så vi ser eller bryr oss knappt om varandra. Vi ser inte ens vem som sitter mittemot på bussen eller vem vi möter på gatan längre. Men det är en egen historia i sig, det kan vi filosofera kring en annan gång.