Idag tar jag ut min sista föräldradag. Det skolavslutning för årskurs 1. Nu har jag inte rätt att vara föräldraledig längre. Vad hände? Små blev stora. Snabbt. Det känns som ett ganska stort och djupt klipp i navelsträngen. Smärtsamt och lite orättvist. Så stora är de väl inte? Än.
Min kompis har en dotter som går ut lågstadiet nästa vecka. Är det nästa stora klippet? När de byter stadie i skolan. Eller som en kollega skojade med mig och sa “Vänta tills de är tonåringar och är ute på nätterna. Och du ligger och väntar på att de ska komma hem. Du kan inte sova lugnt på flera år.” Tur att det är långt dit, tänkte jag.
Tänker dock på andra små tecken på att barnen blir större. Som ligger närmare i tiden. När de kommer att gå själva till och från skolan. Att de sover över hos kompisar. När de hellre hänger med kompisar än sin mamma. När allt mamman gör bara blir pinsamt. Tecken som känns både bra och mindre bra på samma gång.
Tur att navelsträngen klipps av lite i taget. För det gör ont. Jag har gärna kvar det där bandet till barnen. Det är underbart att se dem bli äldre, klokare och mer självständiga. Mitt jobb som mamma är ju att lära dem leva och klara sig själva. Samtidigt kommer jag på mig själv att titta på videoklipp från när de var små. Att längta tillbaka. Ni vet sådär två, tre år när allt var så gulligt och oskyldigt. Och när de ville vara med sin mamma jämt! Det kommer aldrig vara så igen.
Det handlar (som ofta) mycket om mig själv. Inte om barnen. Jag blir ju också äldre. Vet inte om jag är riktigt i fas med den här släppa-barnen-och-låta-dem-ta-mer-eget-ansvar fasen. Jag vill ju liksom vara med. Inte släppa taget. Inte så mycket i alla fall. Och så vill jag inte bli äldre. Det är nog där skon klämmer mest. Vi kan väl bara stanna tiden. Uppfinna en stoppa tiden manick. Låta det få vara NU lite längre. Med föräldraledighet, barn som gillar att hänga med mamma och införa ett extra långt lågstadie i skolan.
Allt händer ändå. Ingen manick kan stoppa det. Och det går fort. Det händer mitt framför våra ögon fast vi inte riktigt kan (eller vill?) se det. Annika Norlin, sångare i Säkert!, har skrivit en bra låt* om just detta. Att det ska hända oss alla. Vi blir alla äldre. Vuxna, som barn. Jorden snurrar. Hela tiden.
Vi blir förhoppningsvis klokare, lite skrynkligare, lär oss nya saker, hittar nya vänner, förlorar vänner, besöker nya platser, drömmer om platser vi vill besöka och saker vi vill göra. Barnen växer om oss, blir smartare än oss och klår oss i vår favoritsport. Min dotter sprang sitt första lopp igår. Som stolt mamma hejade jag fram henne. Snart springer hon både längre och fortare än jag. Vad är det som händer?
* “Det ska hända dig med.”