Häromdagen läste jag en artikel om stress. Ett av tipsen där i var att göra en stresslista. Att skriva ner när och varför en känner sig stressad. Detta för att sedan kunna reflektera över det som står i listan och hitta åtgärder för att undvika stress vid dessa tillfällen i framtiden. Okej, tänkte jag, det verkar vara ett bra tips, och började göra en lista i mobilen:
När jag är trött och känner att jag behöver “passa upp” barnen med saker de egentligen kan göra själva. T ex frukost en måndag morgon.
När jag har en tid att passa.
När jag vill vara ledig och har typ ett ton tvätt och dylikt hemarbete som “väntar”.
När jag kollar mejl/sms och får en ny uppgift att lösa “mitt i” det jag gör/tänker på just då.
Inga konstigheter egentligen. Orsaken till min känsla av stress vid dessa tillfällen och nyckeln till att undvika den är såklart mitt eget beteende. Jag hittade den bästa beskrivningen av mig själv i en blogg idag (https://munderbar.wordpress.com/). Hon skriver om en situation på morgonen när hon ska få iväg sina barn till skolan. Jag känner igen mig i vad hon kallar “Ninjamamman” och i att jag, som hon beskriver “…behöver lugna ner mig, och sluta stråla irritation över hela huset, som nån sorts trådlös negativitets-router.”
Det är ju precis så det är. När jag är stressad, blir jag, vad jag för mina barn brukar kalla mig, häxan surmamma (som en liknelse till häxan surtant på Barnkanalen). Hennes frustration smittar värre än pesten och inget är roligt med att vara den där surmamman. Hon tar sig friheten att följa med in i arbetsdagen, i relationen till mina föräldrar och vänner och slukar min energi likt elden livnär sig på syre. Surmamman och stress-Cattis har den senaste tiden blivit normaliserade och jag är glad och skrattar på undantag istället för tvärtom.
Många kvällar innan jag somnar lovar jag mig själv att imorgon, då ska hålla mig lugn, ta djupa andetag och äga min dag för att inte bli surmamman. Ibland lyckas jag såklart, men de allra flesta dagar är hon där och pockar på – stress-Cattis.
Jag fortsätter i alla fall med min stresslista och tänker att den hjälper mig att ännu mer medvetandegöra mina stunder av stress. Och att det i sin tur ger mig idéer om hur jag kan undvika dem eller åtminstone att uppmärksamma dem och tänka – aha! – det här är något att skriva på listan. Det kan ju också hända att jag “skriver bort” något på det sättet. Precis som nu när jag skriver ner händelser här eller i min dagbok.
Från och med nu ska jag även döpa om mitt irriterade och frustrerade jag till Ninjamamman eller Ninja-Cattis. Det låter lite coolare, som en uppdaterad och mer modern stressversion av mig själv.