Sommar och ledighet. Lugn och ro. Frid och fröjd. Sol och värme. Visst? Det är så vi gärna vill ha det (och gärna framställer det som i nutidens sociala-medier-värld). Fast semestern blir sällan precis sådär skimrande härlig och harmonisk, som vi önskar. Eller?
Det är långhelg och jag är ledig. Solen skiner och vi får försmak på vad som komma skall. Sommaren, som stundar runt hörnet och långledigheten med den. Min semester-planerar-hjärna går genast igång. Fotbollsskola för sonen kanske? Och friidrottsskola samma vecka för dottern? Perfekt! Kanske någon av deras kompisar som vill komma och bo här på torpet med oss några dagar? Hur många nätter skulle vara lagom? Två eller tre? Tre, för då har de två hela dagar tillsammans att leka på. Eller vill de vara här längre? Vi har pratat om Legoland flera år. I sommar borde vi se till att åka dit – innan barnen blir för stora för att uppskatta den upplevelsen. Eller västkusten, skärgården och Liseberg? Gotland? Grekland? Och fjällvandring finns också på önskelistan. Bo på något bra fjällhotell och göra dagsturer. Eller ska vi bara vara här på torpet? Bada, ha picknick och grilla när det är varmt och spela spel och kolla film inomhus när det är kallare dagar.
Den där rastlösheten och göra-så-mycket-som-möjligt-när-jag-är-ledig stressen infinner sig alltid inför sommaren. Jag har ibland gjort en “Det här vill jag göra i sommar lista”. För mitt i allt planerade för familjen/barnen, så vill jag även få in mina egna aktiviteter. Jag ser framför mig att det kommer finnas mycket tid till träning och återhämtning. Att yoga, jogga, promenera, läsa, skriva, laga god och hälsosam mat, spela gitarr, rensa ur en och annan låda/garderob, hänga själv i lägenheten i stan och träffa vänner över en fika eller en öl.
En bra blanding av familj/barn aktiviteter och ta hand om mig själv aktiviteter är mitt mål. Tänk vad mycket vi ska hinna med. Det brukar lösa sig. Vi hinner nog inte med hälften av “allt”. Och det är okej. Någonstans i mitten av sommaren har jag nämligen landat och göra-så-mycket-som-möjligt-hetsen har lagt sig. Jag kan då nöja mig med att ha som mål för dagen att handla det som står på inköpslistan i mataffären. Eller att ha cykla till badstranden och doppa mig i havet, som egen aktivitet. Och en tur till söndagsauktionen kan bli en lagom familjeaktivitet. Inför den här sommaren har vi ju dessutom varit i Malaysia, så stressen att jaga sol och värme är något lägre än normalt.
Det bästa med långledighet och att stressa ned är att min toleransnivå gentemot barnens gnäll, tjat och “Jag-har-inget-att-göra” kommentarer höjs avsevärt. (Den toleransnivån är dock väldigt låg just nu när jag är i mitt planera-inför-sommaren-mode.) Min kloka mamma brukar säga att planer är till för att ändras. Och det ligger något i det. Om jag bara får lugn och ro att göra en och annan plan, så är det helt faktiskt helt okej att allt på den där på “Det här vill jag göra i sommar” listan inte genomförs. Jag har lärt mig att det viktigaste är inte målet, utan vägen dit. Och snart kommer den – sommaren. Då får vi får gå den där vägen tillsammans. Vägen som också kantas av tjiv och bråk, skrik och panik, regn och rusk, stress och press. Oftast är verkligheten någonstans däremellan detta och den där skimrande, härliga och harmoniska samvaron vi kanske önskar. Vi behöver det ena för att uppskatta det andra. Balans. Kontraster. Yin och Yang.