Semestern har varit lång, men ändå känts kort. Vi har “gjort” mycket, men ändå lagom. Det mesta på barnens önskelista är uppfyllt. På min också. Högst upp på min lista var att uppfylla deras önskemål. Så jag är nöjd. Nu när vi är i slutet av den sista dagen på semestern. Vi har flängt lite fram och tillbaka. Hälsat på mormor och morfar mest. Både hälsat på och haft kompisar på besök. Däremellan har vi varit hemma för att packa om, tvätta och vattna blommor. Första sommaren på länge som vi “bara” varit hemma i Sverige.
Vi somnar sent och vaknar sent. Härom kvällen stod jag och lagade middag klockan 22. 😉 Barnen äter dagligen glass, kakor, chips och annat gott och onyttigt. De tittar alldeles för många timmar på Ipad varje dag. Jag intalar mig att Minecraft är bara bra. Utvecklar kreativiteten och tränar deras samarbetsförmåga. Och sommarvädret har faktiskt varit övervägande kyligt = inomhusaktivitet okej.
Ett mål jag alltid har med mina ledigheter är att stressa av. Att inte ha så många saker på att göra listan. Eller kanske snarare att acceptera att allt det där jag sätter upp på listan innan semestern är helt okej att inte hinna med. Att gå ner i tempo. Här på “torpet” blir allt naturligt lugnare. Tystnaden, naturen och få människor i omlopp gör gott. Sinnena får koppla av. Inga tider att passa. Förutom de jag själv sätter upp. Vissa dagar kan det vara många hålltider, som jag hittar på. De dagar rastlösheten sätter in. Att vi “måste göra någonting”. Andra dagar är agendan helt tom på klockslag. De dagarna infaller oftast efter träning (eller annan aktivitet av mig godkänd som nog ansträngande).
Det brukar märkas när jag kommer tillbaka till stan (och jobb) att jag faktiskt gått ned i tempo. Jag reagerar på ljud. Att det är mycket ljud. Överallt. Och människor. Överallt. Hjärnan blir full av alla intryck och information. Snabbt. Overload liksom. Knäppt egentligen. När jag tänker efter. Att vi anpassar oss till de snabba och många intrycken. Att vi succesivt vänjer oss vid det konstanta informationsflödet och stressen för att “hinna med allt”. Bättre hade varit om vi fortsatt bli trötta och kände att hjärnan inte orkar med. Anpassning på gott och ont. Gott att vi har förmågan om vi vill hänga med i detta tempo. Ont att vi snurrar med och kanske “stänger av” tröttheten. Att vi väljer att dras med. Att jag väljer att dras med – igen.
I yogan pratar vi om att vi oftast är för mycket i knoppen och för lite i kroppen. Det snurrar på där uppe i huvudet och kroppen får bara hänga på. Om vi landar i kroppen och drar ner uppmärksamheten från huvudet, så snurrar allt lite långsammare. Vi undviker overload. Våra tankar hinner tänkas klart. Det är ju också vetenskapligt bevisat att vi faktiskt inte är mer effektiva när vi gör flera saker samtidigt. Och i realiteten gör vi istället saker tätt in på varandra – inte samtidigt. Resultatet blir dessutom bättre om vi avslutar det vi håller på med innan vi ger oss på nästa uppgift. Det är ju ett helt kapitel för sig. Här hittade jag ett bra inlägg om det.
Återstår att se om (och i så fall hur) jag lyckas behålla ett lägre tempo efter den här semestern. I det verkliga livet – utanför ledighetsbubblan. Troligen inte så länge. Jag ska dock hålla hårt i min vardagsnjutning. Och min vardagsträning.