Panta rei – Allt flyter – Allt är under ständig förändring.
Så är det. Sånt är livet. Så är allt. Allt och allas tillstånd är föränderligt. Ibland till det bättre, ibland till det sämre. Alltid i någon riktning.
Min tilltro till att jag kan påverka hur den där förändringen sker är stark. Bara jag ligger steget före. Bara jag håller koll på allt som sker i min närhet, ser till att allt är under kontroll. Att livståget håller sig på spåret och rullar i rätt riktning. Att alla jag håller av är med på tåget. Att alla på tåget har det bra. Ser till att de som behöver går av där och när de ska och att de som ska åka med kommer i tid och kliver på där de ska. Att tåget rullar i lagom fart och att tåget (Gudrun förbjude) inte spårar ur eller krockar med något på vägen. Det är mycket att hålla koll på. Hela tiden.
Tur att jag även har en stark tilltro till att jag faktiskt har ordning på livståget och alla där i. För någonstans förstår jag ju såklart att jag omöjligt kan ha koll på allt. Att det inte är upp till mig hur, var eller när det där tåget ska åka och vem som kliver på och av. (Lustigt för när jag skriver det, så säger något inom mig att jag har ju koll…egentligen…fast det är omöjligt.)
Och tur även, att det faktiskt finns mellanrum då jag har noll koll. Korta mellanrum. Men de finns. Dessa tillfällen. När jag bara kan “vara”, utan att tänka efter före eller lägger energi på hur omgivningen uppfattar det jag gör eller säger. Då mår jag bra. Jag är inne i ett “flow” där jag är mig själv på riktigt. Underligt och lite ledsamt att det är dessa tillfällen som är undantag i min värld av full kontroll. En ständig projektledare som ska styra och ställa, passa upp och driva på. För annars stannar väl allt upp? Eller?
Faktum är ju dock att när jag släpper projektledar-rollen, så snurrar ju jorden ändå. Solen går upp, solen går ner, människor föds och människor dör, barnen växer och jag blir äldre. Åren går. Alldeles för fort. Det kan jag inte kontrollera.
De senaste åren har jag tappat lusten att utvecklas. Har haft svårt att hitta motivation. Sätter inga nya träningsmål. Hittar ingen inspiration i musik, filmer, föreläsningar eller livsberättelser på sociala medier, som tidigare engagerat mig. Jag kommer på mig själv att tycka att folk i allmänhet är ganska intetsägande med ytliga och naiva åsikter. Inget berör mig liksom och jag tycker att jag hört det mesta som samtalas om förut.
För en tid sedan såg jag citatet “You are not too old and it is not too late!” i ett av alla flöden på någon social media kanal. Jo, tänkte jag, precis så tänker jag ju. Jag tänker och beter mig som om jag är för gammal och finner sällan mening i något jag gör längre. Varför ska jag engagera mig och prova nytt? Eller kanske snarare vad ska jag engagera mig i och vad ska jag prova? Har inget som jag längtar efter att göra. Kommer jag på något, så känns det ändå som att det är för sent.
Så jag försöker tänka om. Om jag var 25 år, skulle jag då ha…utbildat mig till yogainstruktör, tagit sånglektioner igen, gått en skriv-din-egen-låt eller så-skriver-du-en-bok kurs, rest till ställen jag ännu inte varit i, så som Sydamerika eller Japan? Skulle jag ha tagit mig tid att gå på Grönan och lyssna på Lisa Miskovsky ikväll? Bokat in mig på en yogakurs till hösten? Engagerat mig i att söka nya möjligheter till jobb (nu när bolaget jag jobbar på köpts upp av ett globalt företag, som jag med största sannolikhet inte alls kommer att motiveras av att jobba för)? Förmodligen är svaret ja på det mesta.
Det kanske hänger ihop det här…att jag är obekväm med och otränad i att släppa kontrollen, att livet snurrar på ändå. Känslan att det jag gör inte har så stor betydelse. Inte i den stora verkligheten i alla fall.
Sannolikt hänger det även samman med att jag de senaste dryga tio åren har haft allt mitt fokus på mina barn. De har varit små och behövt min tid mer än de behöver idag. Att det är så att jag behöver släppa kontrollen och inser att jag inte kan påverka barnens liv i lika stor utsträckning längre. Att jag inte behöver (och inte kan/ska) ha koll på dem jämt. De är barn som håller på att bli ungdomar.
Och att det innebär att jag (om jag vill) kan ta mer tid för mig själv nu. Och kanske kan (och bör) göra det jag skulle gjort om jag var 25 år. Kan det vara osäkerhet och rädsla som hindrar mig? Som får mig att känna mig omotiverad? Det kan vara så. Det är säkert så. Så är det!