Vad tror du på?

“Döden döden.” Jag hörde vid något tillfälle Astrid Lindgren berätta om att hon och hennes vänner, när de blivit äldre, alltid inledde sina samtal så. Då var det liksom avklarat. Sen kunde de fortsätta prata om annat. Annat bortom ålderdom, sjukdomar och dylikt.

Den senaste tiden har jag haft ovanligt mycket tankar om döden i huvudet. Från och till har jag det. Just nu dyker de upp extra ofta. Jag har svårt att somna och tankarna virvlar fritt i skallen. Jag som alltid haft lätt att somna och sovit gott om natten. Kanske är det för att jag anses befinna mig mitt i livet? Och att bli äldre innebär att jag förmodligen levt längre tid än jag har kvar. Kanske är det för att det känns som att världsläget är lite extra orolig? Att hot om våld kom närmare med terrordådet i Stockholm. Eller är det för att jag har mer tid att reflektera  och fundera nu när jag har semester?

Som jag skrivit om tidigare, känner jag av att mina barn blir äldre. Och mina föräldrar. Att det påminner mig om att livet snurrar på så snabbt. Min mamma har börjat döstäda, som hon kallar det. Att rensa ur sina saker, så att efterlevande får mindre att ta hand om. Efter inspiration från den här krönikan. Logiskt. Fast också underligt. När vi inte finns längre. Vad händer då? Ibland tänker jag att det verkar så skönt att ha en övertygelse då. En tro. En tro på ett liv efter detta. Eller en tro på att en Gud tar hand om en. Får nog ta och kolla på en ny TV serie med Morgan Freeman, som startar på SVT i nästa vecka. I Jakten på Gud reser han runt och söker svar på de stora frågorna bland de olika världsreligionerna. Han kanske hittar något bra svar!

Fast det finns ju inga svar på mina funderingar. Inga logiska slutsatser i alla fall. Det är bara en oro. Att det liksom ska ta slut. Någon gång. Vi har inte något oändligt liv. Ingen av oss. Och ingen vet hur lång stund var och en fått på jorden. Ja, så är det ju såklart. Så varför ska jag oroa mig över något jag ändå inte vet varken hur eller när om? Det är nog just det som är oron. Att jag inte vet. Jag förstår Astrid Lindgren och hennes vänner. Varför prata om något vi inte har något svar på? Men samtidigt är det skönt att filosofera och resonera. För mig känns det redan bättre nu när jag fått skriva av mig lite. I kväll kommer jag somna gott. Oron finns såklart kvar där. Det handlar om hur vi förhåller oss till den. Jag vill tro att det finns änglar som hjälper oss och vägleder oss i rätt riktning i livet. Var de kommer ifrån eller hur de hamnat där de är har jag inget logiskt svar på. Jag pratar med dem ändå. När jag är orolig och söker svar. Vad tror du på?

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla