Vad jag gör och varför.

Uppdaterat: 30 apr. 2021


Eller kanske vad jag vill göra och varför? Idag övar jag mig på att vara kvar i min goda energi. Sen Happy (min labradorvalp) kom in i mitt liv så har hans behov styrt min tillvaro mer än mina egna. Såklart. Under hela mitt liv har jag tränat mycket på att sätta andras behov framför mina egna, så det är jag ju sjukt bra på. Vi blir bra på det vi tränar på – precis som med hundträning. Även saker vi inte vill att de ska bli bra på. Om hunden tränar på att dra i kopplet på promenaden flera gånger varje dag, så blir den bra på det. Det fina är att även bra beteenden ju går att träna in (och om) på samma sätt, både hos hundar och människor. Just nu vill jag stanna upp vid det här ta-hand-om beteendet jag har utvecklat en sån hög förmåga inom. Förutom Happy har jag två barn, som jag tar hand om mer än jag behöver. De går i mellanstadiet och klarar mycket (det mesta) själva, men såväl de som jag har blivit bra på det, som vi tränat på. En förväntan de har är att jag ska fixa det mesta åt dem. Göra frukost, packa skolväskan, hitta mobilen de inte hittar, plocka undan i deras rum. För så har det alltid varit under deras liv. Jag har vant mig vid att de behöver mig. Vaggats in i tron om att jag alltid är behövd. Det är ju en mysig känsla. Att någon behöver mig.

Så det är ju något jag gör. Tar hand om andra. Något jag är bra på och mår bra av (för det mesta, när det inte äter upp all min energi). Varför gör jag det då? Av vana? För att bli bekräftad? För att jag vill? För att jag måste? För att överleva? För att bli älskad? För att jag tycker att det är roligt? Ger det mig energi? För att jag inte vet något annat? För att jag vet inte hur och vem jag är när jag inte tar hand om någon annan?

När det gäller föräldrarollen, så är det ju perioder då vi måste ta hand om våra barn. De klarar sig inte utan oss. Tror att jag kanske trivs och känner igen mig så mycket i den rollen att jag blir osäker vem jag är utan den. Det (har jag insett nu) är en av orsakerna jag köpte mig en hund. Samtidigt som det är krävande så är det så skönt, bekant och bekvämt att ha någon som behöver mig. Han kommer ju alltid att behöva mig. Jag tar med mig ta-hand-om rollen i mina andra relationer också. Främst kärleksrelationer kanske. Men även kompisrelationer. Det hör ju lite ihop med att ha kontrollen. Jag gör någon beroende av mig också, så att jag (tror jag) kan styra över dem att tycka om mig och stanna kvar hos mig. Mina barn, min partner, mina vänner. Ja och så hunden då, men han är ju hund och där har jag ju i alla fall kontrollen över vem som stannar kvar eller lämnar vem.

Så, okej, det är bekant och en skön känsla att ha kvar mitt ta-hand-om-andra beteende. Får jag energi av det? Ibland. Tycker jag att det är roligt? Inte när det tar över hela mig. Överlever jag utan det? Ja. Vill jag göra det? Ja, men inte hela tiden. Skulle jag bli älskad om jag inte gjorde det? Ja, förmodligen. Är jag värdefull även när jag inte gör det? Ja. Aj, då…ja, jag vet ju att det är så. Jag behöver inte ta hand om andra för att bli omtyckt eller älskad. Förstår det logiskt och jobbar på att även acceptera det känslomässigt.

En metafor. Tänk en löpare som står i ett startblock. Startskottet går. Löparen vill börja springa, men kan inte lyfta sitt bakre ben. Det sitter fast och vill inte släppa från startblocket. Kommer löparen att kunna springa sitt lopp? Nä. Precis så är det med förändring. För att komma framåt och få nya insikter behöver vi släppa taget om något annat. Om bakre foten sitter fast i någon gammal gegga som vi bär med oss kommer vi inte vidare. Vi kan inte förändra något och ta oss framåt genom att bara flytta den främre foten. Förutom att vi får ont och sträcker oss på väg ner i spagat, så är det fysiskt omöjligt att röra oss framåt när den bakre foten sitter fast.

Det här ta-hand-om beteendet är något jag behöver släppa. Jag sitter fast där, det vet jag. Jag kan inte heller skylla på att jag nu har en hund som behöver mig. Valpen blir större och jag vet att jag får hjälp med honom. Om jag vill (vågar?) be om hjälp. Så vad gör jag och varför? Jag tar hand om andra för att jag tror att jag inte klarar mig utan den delen i mig. Den delen kan faktiskt få vara kvar i mig, för den ger mig glädje och energi. Den behöver bara inte vara en så stor del av mig. Jag ska träna på att inte låta den ta över min tillvaro. Idag låter jag ingen “ta” min goda energi genom att pocka på min uppmärksamhet och be om hjälp med något de egentligen klarar själva. Så det så!


Foto av Samuel Silitonga pexels.com

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla