– Le mer! (Jag ler.) Ja, inte mot mig, utan mot kunderna.
Jag är 20 år och jobbar på en glassbar i Sydney, Australien, när min arbetsledare ger mig denna uppmaning. Snabbt anpassar jag mig och lägger på ett tillgjort leende efter bästa förmåga. Jag vill ju inte verka dålig och gör (som duktig flicka alltid) som jag blir tillsagd. Det är varken första eller sista gången jag får kommentarer om att jag behöver se gladare ut. En man jag jobbade med för många år sedan tog sig friheten att, i berusat tillstånd på en jobbfest, beskriva mig som att se “lika tråkig ut som en död fisk”. Att se glad ut på beställning har aldrig varit lätt för mig. Jag är ofta glad, men det syns inte alltid utanpå. Kanske allra minst i jobbsammanhang. Då är jag koncentrerad och tänker på annat än att lägga på det där tillgjorda leendet.
Eftersom flera påpekat att jag ska inte ska se så sur ut ända sedan jag var liten, så har det blivit en sanning för mig. Att jag är fel, som inte ser glad ut. Därför är det extra skönt att läsa detta i Linus Jonkmans bok “Introvert – den tysta revolutionen”:
En av fallgroparna för introverta är det som sker när ämnet är riktigt intressant för oss. När vi blir riktigt intresserade utstrålar vi samma aktivitetsnivå som frusen fiskgratäng. Ju dödare blicken är och ju stelare ansiktet blir, desto mer lyssnar vi. Tomheten på utsidan betyder inlevelse på insidan.
Det är alltså helt tvärtom. Är jag intresserad och glad, så ser jag ibland än mer tom och sur ut. Tomheten på utsidan betyder inlevelse på insidan. Den meningen säger så mycket. Hos någon som är introvert utspelar sig mycket inombords. Vi hämtar energi i tystnad. Där vi får tänka, drömma, filosofera och fundera. Vi känner mycket. Både för andra och för det som händer oss själva. Det kan dock vara svårt att sätta ord på och visa utåt vad vi känner.
Enligt normen i samhället anses det positiv att prata mycket, att ta plats, att ha många vänner, att mingla runt på fest och vara “social” i största allmänhet. Allt det innebär att vara extrovert. Samhället belönar ett sådant beteende. I skolan sitter elever i grupper och på arbetsplatser placeras vi i öppna kontorslandskap. Vi förväntas grupparbeta och lösa uppgifter tillsammans i större utsträckning än individuellt. För mig, som introvert, tar det mycket energi att leva upp till den här normen. Jag har anpassat mig för att vara “social”. Mest när jag var yngre. Då ville jag passa in i normen. Det går att träna sig att bli mer extrovert och att lura sig själv att tycka om det. Jag vet. Efter ett år på High School i USA med världens mest extroverta (i alla fall på ytan) invånare, så blev jag expert på att socialisera “rätt”. Jag var inte mitt riktiga jag och det tär på energidepåerna att hålla uppe en fasad. Det håller inte i längden. Idag är jag mer modig. Jag vågar vara mig själv när jag behöver – tyst och “tråkig”.
Fördelar med att vara introvert är att jag i stressade situationer uppfattas som lugn, trygg och stabil. Inom mig kan jag vara nervös, arg eller rädd. Ju starkare dessa känslor är desto lugnare uppfattas jag. Jag är även bra på att fantisera och drömma. Det använder jag på yogamattan. När jag ska varva ner. Jag drömmer, fantiserar och andas. Och är tyst. Tystnaden uppskattar jag mycket. Ofta slår det mig först när jag är där – i tystnaden – hur mycket jag saknat den. Där samlar jag energi. På yogamattan och i tystnaden.
Jag kan hålla med om att en behöver se glad ut och vara trevlig i ett serviceyrke. Så arbetsledaren i glassbaren gjorde rätt i att säga till mig. Det är jag som behöver välja yrke och aktiviteter som passar min personlighet. Eller se till att få tid för att fylla på med energi under de perioder jag behöver vara social. Både på jobbet och privat. Fast det ligger också ett ansvar på extroverta personer att förstå att ta plats inte betyder att ta andras plats. Att tystnad inte betyder att den ska fyllas med deras ord. Och att en kan vara glad och lycklig eller arg och ledsen utan att skrika ut det, så att hela världen hör och bekräftar ens känslor. Det är inte bara vi introverta som ska anpassa oss till den extroverta normen, utan även tvärtom. Alla behöver nog lära sig att lyssna lite mer på varandra. Lyssna och höra – inte bara lyssna.
Comments