När jag var nyinflyttad i vår nuvarande lägenhet minns jag att min mamma kommenterade att jag vandrade omkring och plockade och fixade med saker här hemma hela tiden. Att jag inte kunde sitta still. Hon sa: “Du kommer bli som jag”. Och då hade jag inte ens fått barn än, utan plockade bara med mitt eget stök.
Det där ständiga plockandet. Eller plockandet som blir av är väl rätt okej. Värre är det med de där borde-plocka-undan-sakerna, som ligger i varje hörn och hånler åt en. Den fina yogakistan som skulle stå lite snyggt i vardagsrummet har blivit avlastningplats för diverse papper och olästa tidningar – borde gå igenom de där högarna. Åtminstonde läsa igenom tidiningarna. Påsen, som hänger på elementet i hallen, med skorna jag behöver lämnat tillbaka i. Undrar om tiden för öppet köp gått ut? Kläderna på golvet i barnens sovrum, vilka jag faktiskt plockar upp (samtidigt som jag säger till dem att det här borde ni göra själva). En salig blandining av hårsnoddar, plåster, diverse krämer, luskammar, tandborstar m.m. på bänken i badrummet. Väskor, som inte packats upp sen vi var hos morfar för en månad sedan. Och så all den där tvätten överallt, den rena menar jag nu, som hänger på tork (även om den varit torr de senaste tre dagarna) över dörrar, på element och över stolar.
Jag försöker verkligen bli sams med alla saker som bara ligger överallt här hemma. Det går att blunda några dagar, men sen tar den där ordningssamma Cattis tillbaka kommandot och “ska bara plocka ordning lite”. Hon blir dessutom ofta frustrerad och irriterad i samband med plockandet (eftersom högarna växt under de dagar jag försökt leva i kaos).
På den där yogakistan ligger ironiskt nog ett urklipp från en tidning om att rensa ur och äga mindre för att nå harmoni. Åh, vad jag ibland (läs ofta!) känner för att ta en massa svarta sopsäckar och slänga (återvinna) “allt” här hemma. I urklippet finns dock ett tips om att nöja sig med små utrensningar i taget. Hellre sätta av en kort stund nu och då istället för att vänta på att “få” tid till att göra den där stora utrensningen. Jag tar fasta på det. Många bäckar små…
Misstänker att nyckeln till framgång också är att acceptera att det konstanta plockandet kommer att fortsätta vara konstant. Jag tar det som ett tecken att jag hörde Bo Kaspers låt “Ett fullkomligt kaos” på radion imorse: “Det ska va på vissa vis. Det ger vi fan i givetvis. Vårt palats är ett fullkomligt kaos.” Så nu sätter jag mig i soffan i mitt kaos palats med en kopp kaffe och flinar tillbaka åt alla borde-plocka-undan-saker. Och, vem vet, kanske hittar jag en stund i helgen då jag kan rensa ur en liten låda eller två.
Comentários