Jag har tillbringat helgen i min gamla hemstad Umeå. Där var jag tillsammans med fina vänner sedan universitetstiden. Vi läste där tillsammans för tjugo (20!) år sedan. I stora drag kan en säga att lika lång tid av våra liv har passerat innan, som efter vår studietid.
Det kändes inte som att det var så längesen när vi vandrade runt där på universitetsområdet. Kanske inte som att det var igår direkt heller förvisso. Och vi hade faktiskt lite svårt att minnas vissa saker. Tillsammans hjälptes vi åt att lägga pusselbitarna på plats, för att få ihop delar av allt vi upplevt.
Bland annat så letade vi upp hörsalen där vi hade vårt första upprop. Det var där vi träffades allra första gången. Jag lät mig fotograferas utanför porten till min studentlägenhet. Fast nu när jag tänker efter tror jag att det var porten bredvid – 11E, inte 11F. Någon kom ihåg korridoren där vi hade fest efter första tentan. En annan var vi åt bästa “rullpizzan”. En tredje blev påmind om den där “konstnären” Lasse som bodde Öst På Stan. Han som i alla fall två av oss strulat med – under en och samma vecka. Eller Zacharias, läkarstudenten, som var schysst och jäkligt snygg men när allt kom till kritan, så ratades han för att han hade så fula skor. Vi delade såklart många minnen från Corona (kårhuset) där vi hängde ofta, ofta. En speciell backe var väldigt viktig att besöka. Den där långa jobbiga backen upp mot lasarettet. Är den kvar? Jodå. Den var kvar.
Vi är överens om att ingen av oss visste vad eller om vi egentligen ville läsa på universitetet. Alla hade valt Sociolgi/Socialpsykologi som huvudämne för att det lät roligt och intressant, men ingen hade någon direkt plan på vad det skulle leda till. En av oss hade bestämt att resultatet på första tentan fick avgöra om hon skulle läsa vidare eller inte. Hon klarade den med ett halvt poäng. Tänk om hon inte klarat den och hoppat av?! De där små detaljerna som avgör och som i backspegeln får en solklart livsavgörande betydelse. Vilken tur att tentapoängen hamnade på rätt sida marignalen och att vi alla blev en del av varandras liv.
Något annat som pekade på att det runnit mycket vatten under broarna sedan vi pluggade ihop var att servitörer och bartenders envisades med att kalla oss “damerna” under vår vistelse. Det lät i och för sig finare och mer passande än till exempel “tanterna”, men vi kände oss inte riktigt bekväma med den benämningen. För tjugo år sedan hade ingen sagt så till oss. Detta hindrade dock inte oss från att släppa loss ordentligt på dansgolvet som de “tjejer” vi kände oss som. Vi dansade alla med ett stort leende på läpparna. Att bartendern såg ut som ett frågetecken när en av oss skulle överraska med att beställa varsin “Hotshot” löstes med att de kom överens om att en shot “Turkisk peppar” skulle funka nästan lika bra.
För mig framkallade den här resan mer än bara studentminnen. Umeå är min barndoms stad. Jag flyttade dit med min familj, som tioåring. Stadskärnan har byggts om en hel del de senaste åren och strategin att det ska finnas främst hotell, restauranger och kultur där har satt sina tydliga spår. Stora moderna byggnader är insprängda i den gamla arkitekturen.
Inne i flera köpcentran kände jag ändå igen mig och minns klädbutiker där jag handlade ned min mamma. Dixie i dåvarande Kungspassagen, som numera hette något annat och butiken Nicole, som faktiskt fanns kvar än idag. Jag kände också igen huset där min frisör fanns. Där jag klipptes i min allra första hockeyfrilla. Och Gamla Bron, en cykelbro över älven, där jag färdats oändliga gånger, från Teg till och från stan, fanns kvar den med. När jag hörde den säregna rösten ropa “Passa på å köööp! Bingolotto!” blev jag nog som mest osäker på om jag verkligen inte var tolv år igen. Tänk att han sitter där än, Mikael, vid sitt bord. Som om inget hänt. Utanför Domus…eller förlåt Coop…och säljer sina Bingolotter. Vissa saker förändras aldrig.
Comments