Cykling på mitt sätt

Har börjat cykla till och från jobbet igen. Det är en perfekt start på morgonen för att väcka kroppen och ett skönt avslut på dagen för att tömma hjärnan på tankar om jobbet. Vardagsmotionen är dessutom det allra bästa motionen för att behålla hälsan. Ändå tar det emot lite. Det väcker en del minnen från förr…

Jag cyklar för att må bra. I ett ganska lagom tempo. För ett par år sedan när jag tränade inför Vätternrundan, så gick det lite snabbare. Då samlade jag mil och kämpade för att få ihop tillräckligt med träningstimmar på sadeln. Jag hade bestämt mig för att genomföra loppets 30 mil på min hybridcykel  – en mix av en traditionell cykel och en racercykel. Det kändes onödigt att köpa en racer bara för ett långlopp. Veckan innan loppet var jag hos min cykelhandlare för att göra en sista genomgång av cykeln. Jag undrade bland annat om jag kanske skulle ta bort pakethållaren. Att det skulle göra cykeln lättare. Han tittade på mig lite skeptiskt och sa att det nog skulle göra varken till eller från. Han tyckte såklart att jag skulle ha en racer. Att det skulle underlätta min långa cykelfärd. 30 mil på en hybridcykel var en mindre bra idé. Det tyckte inte jag. Då. Efter loppet höll jag med honom fullständigt. Där och då cyklade jag hem nöjd och fullt övertygad om att jag och min hybrid skulle klara det stundande loppet galant tillsammans.

Jag fattade inte alls vad jag gett mig in på när vi åkte mot Motala, jag och pappa. Min trogne supporter. Han är med mig på nästan alla lopp och tävlingar och det skulle visa sig att hans följe var extra viktigt denna gång. Starten gick vid fem-tiden på morgonen och jag hade bokat ett bra hotell så jag skulle få några timmars sömn ändå. Vid middagen kvällen innan start radade jag upp hela mitt paket av energiprodukter, som jag köpt. Det följer med ett schema med loppets alla stopp och en rekommendation om vad en ska stoppa i sig för att hålla energin uppe. Jag undrade hur sjutton jag skulle få i mig alla gels, bars och tabletter. Och hur skulle allt få plats på cykeln? Nu var jag glad att jag hade kvar pakethållaren. Under middagen pratade jag med två män som cyklat loppet förut. De undrade vad jag hade för mål. Jag sa under tolv timmar. De hade samma mål. På varsin racer och med en plan att haka på någon klunga i deras tempo för att få draghjälp bitvis i loppet. Det verkar mesigt, tänkte jag. Tolv timmar var ju mitt max. Jag trodde bestämt att jag skulle komma i mål på färre timmar än så. Min hybrid och jag var redo. Det perfekta teamet för att nå mitt mål. Cykla i klunga och på racer – det var ingenting för mig.

När starten gått var det ganska snart många klungor som susat förbi mig. Det låter som ett större fordon närmar sig bakifrån när alla cyklarnas däck rullar mot asfalten i samlad grupp. Efter några få mil så var jag ensam. Det fortsatte komma cyklar i klungor som körde om mig allt eftersom flera starter gett sig iväg från Motala. Själv cyklade jag på i mitt eget tempo och såg fram emot mina timmar på cykel. I efterhand har jag förstått att runt den starttiden jag startade, så hade majoriteten av cyklisterna betydligt kortare tidsmål än mitt. De som hade liknande mål som jag. Och som inte cyklade i klunga med sina racerkompisar. De hade startat någon gång mitt i natten för att i god tid kunna ta sig till Motala innan stängning.

Jag kommer inte ihåg alla detaljer längs banan. Men ett område innan Jönköping är extra backigt. Brahebackarna tror jag de kallas. Det var jobbigt, men det flöt på bra och hela vägen till Jönköping kändes mer eller mindre som en nedförsbacke. Det var vackert landskap och mycket att titta på. Men jag var ensam. Ingen draghjälp. Några partier minns jag att jag följde några cyklister i par. Ett par – en man och en kvinna – med rödvita kläder höll jag ungefär samma tempo som i omgångar. Vi åt samtidigt i Jönköping också.

Jag följde mitt fylla-på-med-energi-schema och blev mer och mer varse om dessa produkters positiva inverkan på mig – både fysiskt och psykiskt. Jag såg fram emot nästa gång jag skulle stanna och få i mig nästa gel, eller bar, eller tablett. I Jönköping och i Hjo satt jag längre stunder och åt lunch/middag. Då kände jag hur trött jag var. Det var bättre med korta stopp, dricka, äta och sen upp på cykeln igen.

Min pappa och hans hejarop gav mig extra viktig energi längs vägen. Han blev min personliga följebil. Jag cyklade för det mesta helt ensam – ingen cyklist framför mig och ingen cyklist bakom mig. Få bilar och en lång landsväg. En mycket lång landsväg. När jag skulle ut ur Jönköping cyklade jag till och med vilse. Det var väldigt dåligt skyltat och jag hade inga cyklar att följa. Bilister som såg mig stå förrvirrad i krosningarna pekade mig i rätt riktining. “Du ska cykla ditåt!” Jag kom ut ur stan och vidare på färden till slut. Nu var det bara hälften kvar.

Jag tror det var på stoppen efter Jönköping som pappa lite försiktigt började påtala att det fanns indikationer på att jag kanske inte skulle hinna i mål i tid. Målet stängde kl 22:00. Men vadå, tänkte jag. Kl 22? Jag kommer ju att vara i mål kl 17 senast. Tolv timmar är ju mitt mål! Det var min räddning. Min orubbliga inställning att jag skulle ta mig i mål. Oavsett vad. Jag pratade med mig själv där jag cyklade i min ensamhet. Jag sjöng. Jag fantiserade. Undra vad mina barn gör just nu?, tänkte jag. Klockan är fyra på eftermiddagen – de har nog precis kommit hem från dagis. Jag såg mig själv ligga raklång i gräset. Efter att jag slängt cykeln skulle jag slänga mig i gräset så fort jag passerat mållinjen. Det var min målbild.

Längs vägen kom någon enstaka cyklist ikapp mig och pratade en stund. Jag minns bara två stycken. Många fler var det inte heller. En man hade fått ont i knät och låtit sin klunga cykla vidare utan honom. En annan cyklade jag med i omgångar den allra sista biten mot Motala. Han konstaterade att vi måste vara masochister, som gjorde detta frivilligt. Den där sista biten, som kändes som världens längsta två mil. En kurvig jäkla liten skitväg som bara fortsatte kurva efter kurva. Och backar (som inte var några backar att tala om egentligen) som envisades med att dyka upp med jämna mellanrum. Varje gång jag behövde ställa mig upp för att trampa upp farten i “backen”, så skrek benen “Sätt dig ned för helvete!”. Det var faktiskt helt okej att sitta på sadeln. Men någon dag efter loppet insåg jag att underlivet då varit helt bortdomnat. Veckan efteråt var det inte så bortdomnat längre, om jag säger så.

Ja, ont gjorde det och tråkigt var det att trampa, trampa och trampa. Skönt ändå att det gick att rulla ibland. Och att pappa var där. Han stod på varje stopp och i slutet även mellan stoppen. Han skrek och tjoade. Långt, långt bort, har han berättat, att han såg en liten figur komma cyklande. En Cattis som trampade. Bara en mil till. Och sen en mil till. Trampa, trampa. Rulla, rulla.

Inte så konstigt att jag kände mig rätt utbräd på cyklandet efteråt. Nu nöjer jag mig med kortare turer. Som till jobbet. Jag är ändå jäkligt nöjd att jag gjorde det där loppet. Ensam på min hybrid. Tror få av de som rullade på i sina klungor skulle orka. Och jag tog mig i mål. På mitt eget sätt. Jag fick lägga mig raklång i gräset. Tacksam för min bästa cykel och älskade pappa. Hur många timmar det tog? 16 timmar. 16 timmar och 20 minuter. Passerade mållinjen drygt en halvtimme innan målet stängde tror jag. God marginal! 😉

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla