Bråka mer – tjura mindre

Bråka mer!, sa en kollega till mig innan jag gick på semester. Vi hade pratat, under lunchen samma dag, om relationen till våra föräldrar. Hon är uppväxt i ett hem där det alltid var öppna konflikter och ibland ganska stormiga bråk. Hemma hos oss var det tvärtom. Min upplevelse är att bråk helst skulle undvikas. Så länge jag kan minnas har jag sökt konsensus. Flytt konflikter. Jag stöter mig sällan med någon och har stort tålamod innan jag säger ifrån. Tänker att personer som beter sig illa mot mig ändå får sitt “straff” i sinom tid. Karma. Det verkar dock skönt att kunna skrika av sig, bråka, argumentera, sura ett tag och sedan bli sams. Sunt beteende på något vis.

Min storebror och jag bråkade såklart när vi var små. Mitt minne är att han oftast var snäll och gav med sig. Efter att jag blivit ledsen och skvallrat till mamma. Som lillasystrar gör. Syskonbråk när det är som bäst. Mina barn bråkar. Än mer nu, under sommarlovet, när de är upp i varandra dygnet runt. Dotter skriker och slåss. Hennes (tvilling) bror blir ledsen och skvallrar till mig om hur taskig syrran varit. För han har ju inte gjort någonting. Inte alls retat henne eller gjort något för att förtjäna sin elaka systers ilska och utbrott. De skriker mycket åt varandra. Och jag skriker åt dem att sluta skrika. Varken pedagogiskt eller logiskt. Fast ändå sunt att bråka. Att bråka och sen bli sams.

Det är skönt att få bråka färdigt också. Nu på semestern har vi inga tider att passa och vi ska inte iväg någonstans. Ingen skola som börjar eller tunnelbana som ska hinnas med. Alla kan tjura klart. Tills det är bra liksom. Det är lättare att hantera konflikter när det finns tid.

Barn är bättre än oss vuxna på att bli sams, upplever jag. De kan bråka om något. Sen glömmer de det som varit och går vidare. På riktigt. Inte som vuxna ibland gör. Låtsas som det är bra och sedan väntar på bästa tillfälle att “ge igen”. Visst kan barn också agera så, men det är inte utstuderat på samma sätt. De kan bråka om ett övertramp på fotbollsplanen, en teckning som någon fick förstörd eller att kompisen valde någon annat att sitta bredvid på lunchen. Småsaker tycker vi vuxna. För barnen är det viktiga och betydelsefulla konflikter. Som de glömmer några minuter senare när de leker en annan lek.

För visst går konflikten över snabbare om vi bråkar ärligt? När vi får bli arga och säga ifrån. Även som vuxna. Att bråk och stök inte är fel. Varken hemma eller på arbetsplatsen. Att hålla masken och inte säga ifrån leder istället till missförstånd och antaganden, som oftast inte stämmer. Så, bråka mer! Och säg ifrån! Många är bra på detta redan. Inte jag. Det är något jag behöver träna på. Jag säger som till mina barn: “Vad är det värsta som kan hända?” Att någon blir arg på mig. Att någon tycker att jag har/gör fel. Att någon har ett motargument, som jag behöver bemöta. Eller något helt oförtsägbart (hemska tanke).

Allt det där är ju väldigt läskigt för en som jag, som söker konsensus. För att jag inte har kontroll. Har jag mer kontroll i ett missförstånd eller där den andra parten gör ett antagande som inte stämmer? Nä, förmodligen inte. Jag får träna på att bråka mer helt enkelt. Bråka smart. Att ibland välja att säga ifrån och ibland ha kvar mitt stora tålamod där jag håller masken. Hitta en balans. Hur gör du? Är du bra på att bråka?

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla