Nöjd!

Ikväll hade min son fotbollsmatch. Jag står som vanligt vid sidan av planen. Ropar, hojtar och klappar händer. Bara positiva tillrop, till alla (inte bara min son) och ofta rop till hela laget – “Heja BKBK!”. Allt enligt vett och etikett vid fotbollsplanen. För jag vill ju göra rätt. Vill vara lagom, men ändå engagerad. Vill stötta min son och laget. Främst min son. Jag märker att han inte alls är med i matchen. Ikväll är han ofokuserad och i sin egen lilla drömvärld. Hela matchen väntar jag på att han ska vakna till. Han får in ett mål i sista minuterna av matchen (det var väl för väl, hinner jag tänka). Laget vinner. Han är nöjd och glad. Jag var lite trött bara, mamma, säger han efter matchen. Då inser jag att jag inte känner mig tillfreds. För att jag tror att han är besviken. Men han är ju nöjd – på riktigt. Så varför känner jag såhär?

När jag spelade basket som ung (och på andra aktiviteter också för den delen) fick jag bara godkänt av mig själv om jag blev matchens spelare eller om jag gjort många poäng (helst flest poäng i laget).  I skolan räknades bara högsta betyg och bästa resultat på proven i min värld. Allt annat var värdelöst. Det här har följt med mig i mitt yrkesliv, mina relationer och mitt föräldraliv. Min konstanta bedöming och betygsättning av mig själv. Jag är väl medveten om att detta tyder på låg självkänsla. Att jag dömer mig själv efter hur jag presterar. Mitt självförtroende är det inget fel på, för jag vet att jag kan prestera bra i många sammanhang. Lilla presterar-Cattis är en rackare på goda resultat. Hon är även mycket bra på att slå på sig själv när reslutatet är dåligt eller när hon handlar eller säger “fel” i någon situation.

Denna låga självkänsla och mina höga krav på mig själv att alltid vara “Miss Perfect” är något jag medvetet jobbat med att inte överföra på mina barn. Som ett mantra har jag tutat i dem sedan de var små att de är bra. Att de inte behöver göra något för att vara bra. Det behövs såklart annat “sunt förnuft”, så som empati och respekt för andra människor, för att vara bra, men ni förstår vad jag menar. Barnen bara är bäst – precis som de är! Samtidigt vet jag också att oavsett vad jag säger, så är det vad jag gör, som barnen tar efter. Så jag har liksom bara accepterat (och tycker mig ha märkt) att jag nog ändå överfört det där lilla-presterar-Cattis-tänket på dem båda två.

Men vet du, lilla presterar-Cattis, jag tror faktiskt att det var du, som kände dig dålig efter min sons match ikväll – inte han. Han var nöjd! Nöjd med att laget vann. Nöjd med att han fått spela fotboll, som han tycker så mycket om. Nöjd, trots att han inte gjorde flest mål i laget. Nöjd även när han var trött på planen. Han skrattade och hade roligt. Han kände sig bra trots att han inte presterade bäst. Han gjorde så gott han kunde – där och då. Jag är imponerad och stolt! Heja dig, min bästa unge – du fattar bättre än jag!

Det är numera jag som lär av mina kloka barn – inte tvärtom. Det är väl något att vara nöjd över – väldigt nöjd!

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla